Musik

När Cassandra var liten brukade hon samla alla "frivilliga" för att ha något som hon kallade för discoklubben. På hennes discoklubb skulle alla ha varsitt instrument och sedan skulle alla spela och sjung i tur och ordning. När det blev min tur att sjunga sa hon kort till mig att jag kunde vara tyst. När jag sjunger för Samuel lägger han handen på min mun och säger på sitt ordbrutna sätt att jag inte ska 'unga och William sa i bilen någon gång under vintern 2003-04 att han inte ville jag skulle sjunga mer för att han mår så illa då.

Att jag inte har någon storartad sångartalang har jag egentligen vetat sedan barnsben. Mitt musikintresse har alltid mer handlat om att lyssna på bra musik. Mitt musikintresse vaknade nog egentligen rätt sent. Min första egna skiva köpte jag nog först någon gång kring 1985, då jag var 14 år, och jag minns faktiskt inte riktigt vilken det var. Det kan ha varit Beatles "Sgt Pepper's lonely hearts club band" eller en greatest hits-skiva med Queen eller möjligen "The Long Play" med Sandra (den med Maria Magdalena, men jag undrar om inte den kom senare).

Men lite medvetenhet hade allt vaknat redan ett par år tidigare för jag vet att jag en av de första låtar jag verkligen fastnade för var Gyllene Tider med "Flickan i en Cole Portersång", vilket verkligen inte har blivit den sista i raden av oförglömliga Gesslealster.

Under mitten av tonåren avhandlade jag snabbt Beatles, däremot hade jag svårt för Stones, och hade även en kortare hårdrocksperiod. Den var nog väldigt kort för jag minns egentligen bara att jag gillade Mötley Crue och för övrigt enstaka låtar med andra hårdrocksartister. Jag och tre kumpaner (Tony, Håkansson och Jessica) brukade samlas i mitt minimala pojkrum med utsikt över Östra Begravningsplatsen och ha musiktävlingar där vi spelade låtar för varandra och hade imponerande avancerade röstningsregler för att efter flera timmar få fram en ensam vinnare. Vad jag minns var det i alla fall jag som vann för det mesta.

Vid ett av dessa tillfällen hade Tony med sig en skiva som jag aldrig hört talas om. Skivan hette "Talk show" och var den tredje skivan med The Gogo's. Låten han spelade hette "Head over heels" och jag tror att den nästan fick marken att gunga under mina fötter. Gogo's sångerska hette Belinda Carlisle och efter den dagen var jag beroende av gitarrbaserad pop med kvinnliga vokalister. Historiens bästa grupp anser jag helt klart vara The Bangles och då speciellt deras "Everything"-skiva. Deras enda bottennapp från den tiden tycker jag är den sorgligt överskattade hiten "Walk like an Egyptian".  Dessutom tycker jag att deras comeback "Doll revolution" från 2003 känns väldigt onödig. Med facit i hand hade det känts bättre att minnas dom som fullständigt oövervinnerliga.